"Man måste våga för att vinna"

"En tuff brud i käckförpackning" så skulle jag beskriva Camilla Edlund. Nu ska ni få träffa en multisysslande tjej med skinn på näsan som inte låter rädslor sätta stop för hennes framfart.
Vill du vara med eller vet du någon bra förebild, mejla mig och berätta. margareta.martimo.johansson@gmail.com
 
Jag frågade Camilla om hon ville vara med här och berätta hur hon tänker kring träning och tävling. Varsågod, Camilla Edlund.
 
"Jag har alltid varit intresserad av träning, har främst hålli på med löpning och skidåkning. Okt-13 börja jag styrketräna för att bli en starkare löpare.
Anmälde mig spontant till Toughest Umeå-14 för att se om styrketräningen gett nått resultat.

Är absolut ingen lagspelare och anser att jag själv är min värsta fiende. Jag utmanar endast mig själv och mina rädslor. Är grymt rädd för höjder och is, därav Toughest samt Toughest Ice nästkommande år.

Toughest var bland det roligaste och tuffaste jag nånsin gjort,mest en mental strid mot höjder och trötthet men oj vad jag fick blodad tand! Anmälde mig direkt till Toughest Ice-15.

Jag brukar sitta och googla på tävlingar, har spontan anmält mig till alla jag deltagit i,nu senast Triathlon i Umeå. Hur förberedde jag mig inför det? Ingen direkt förbereddning på nått vis,men för mig är det en del av tjusningen, att bara kasta mig in i det okända och prestera det bästa jag kan; här och nu!.
Hur gick det? Det gick strålande! 1:35 från start till målgång. Jag sitter redan och googlar nya utmaningar!
 
Det jag kan säga till alla som funderar över hur man hittar motivation/driv till tävling och träning är att Våga! Man måste våga för att vinna:)
 
Mantrat jag har och som driver mig framåt är "It is better to live one day as a lion ,than 100 years as a sheep".
 
Camilla med startnr 42 efter Vår Ruset 2014 Umeå
 

"Jag fick en ny chans till livet och jag tog den"

När vi minst anar det finner vi personer som berör, inspirerar och tar tag i oss. Personer som är bra förebilder genom att de valt att aktivt arbeta med sin liv på olika sätt. Vill du vara med eller vet du någon bra förebild, mejla mig och berätta. margareta.martimo.johansson@gmail.com

Just det här hände mig när jag oplanerat surfade runt på olika bloggar. Det är flera år sedan och nu måste jag dela med mig av underbara och inspirerande Helena.

Det här är Helena och hennes resa till ett hälsosamt liv.

"Min resa att må dåligt i livet började när min kära mamma dog endast 42 år gammal i hjärt- och kärlkramp som hon haft i ca sju år. Jag levde med mamma som inte ens kunde städa vår lägenhet själv för hon var för sjuk. Vi hade hemhjälp och hon var sjukpensionär. Jag minns inget annat än en mamma som ofta var tvungen att göra olika operationer för att överleva, jag fick då åka från Örebro där jag bodde till Dalarna och min mosters familj. Jag var då endast 10 år gammal och kände mig ensammast i världen.

Jag var redan som barn överviktig och det var väl för att mamma inte orkade laga bra, nyttig mat utan det blev nog något snabbt och även massor av annat skräp.

När mamma dog fick jag flytta till min moster då min pappa bara varit en pappa på papper och aldrig varit en närvande pappa. Där fanns ju också en saknad under åren man växer upp.

När jag kom till min mosters familj blev det bra, nyttig mat och de fick mig smal genom kosten samt att jag även flyttade till en mindre stad där tränade man mycket och hade massor av aktiviteter. Jag började med vollyboll, gick på gym och gjorde massor av andra saker. Tränade nog för att slippa tänka, kände jag ibland.

Hade dåliga ungdomsår och mådde dåligt över förlusten av min mamma och att pappa inte fanns i mitt liv. Man kan säga att jag gjorde allt utom att knarka. Det slutade med att jag fick flytta till annan ort som 17 åring, de köpte mig en lägenhet och jag skulle gå där på gymnasiet. Det gick ju inte alls då jag skolkade och träffade mindre bra kompisar. Jag hoppade av skolan men hade tur, jag träffad en kille som var lugnet själv och efter 4 månader var jag gravid, endast 18 år gammal. Vad gör man nu?

Vi bestämde att spara vår lilla flicka och var överlyckliga Jonna föddes med ett ryggmärgsbråck som oftast innebär ett liv i rullstol m.m. Jonna hade tur och kan idag gå osv men fick stora inre skador. Akutoperation blev det och vi fick stanna på sjukhus i åtta veckor. Alla mina hemska graviditeterskilon som blev hela 36 kilon försvann knappast genom detta. Tvärtom så satte nog mitt matmissbruk fart på nytt här och all träning var som bortblåst, vågen stod på tre siffrigt.

Jag la all min tid på min dotter för att hon skulle få ett så bra liv som möjligt med habilitering, träning osv. Jag var hemma under all denna tid med henne. Hennes första 10 år gick hon igenom ca 30 st. operationer i ryggen och urinblåsan. Barn nummer två (Kewin) kom fem år senare och var en mycket aktiv liten kille som knappt sov. Full rulle hela dagarna men även på nätterna.

Det fanns inte på kartan enligt mig själv att jag skulle kunna orka ta tag i mitt liv på riktigt. Jag gjorde många stora försök med olika bantningar. Jo-Jo upp och ner, mådde som ett helvete men det fick man lägga åt sidan för barnens skull. Utåt sett har jag alltid varit glad. Inåt har jag många gånger bara velat hoppa framför ett tåg. Barnen har stoppat mig.

Tog alla fall tag i livet, gick klart gymnasium och blev barnskötare. Något jag var stolt över, att äntligen lyckas med något.

Mitt förhållande gick i kras pga. mitt självförtroende Vi hann heller aldrig vara man och fru och jag skuldbelagde mig att det var mitt fel och resultatet blev att jag åt ännu mer. Vägde ca 135 kg -99 och då fick jag nog, började Viktväktarna för säkert femte gången och gick ner till 95 kilo.

Träffade Kalle, flyttade till Västkusten 2001 och sedan kommer dessa sambokilon. Med en gubbe som tränar massor och som kan äta nästan vad som helst gick vågen upp för mig igen.

Kewin var åtta år när han fick sin diagnos ADHD och det blev ännu mera habilitering. Vi hade många möten med skolan då ingenting fungerade och allt vad det innebär som familj till en son som har ADHD.

Fick Alwin 2008 och nu började jag fundera på allvar över mitt liv. Såhär kan man inte leva. Jag måste leva själv för att kunna vara en bra mamma. Jag älskade mitt jobb på förskolan men det var jobbigt att kunna leka, röra mig och inom mig gnagde tanken att min mamma dött vid 42 år ålder av hjärt- problem. Om inte mina barn skulle förlora mig så måste jag göra någonting åt min hälsa på allvar. Jag började träna igen, äta strikt rätt osv. Två månader höll det denna vända, tappade några kilon men gick sedan upp allt igen pga. missbruket. Jag åt på nätterna när ingen såg, skåpåt massor, levde utan frukost och började äta vid 13 tiden på dagen. Ska även nämna att jag rökt i alla år, tills jag blev gravid med Alwin. Klarade av att sluta jag och har aldrig börjat igen, stolt över det. En milstolpe i mitt liv.

Jag började läsa om en gastric bypass bakom min familjs rygg. Ingen visste något utan jag läste på allt jag kunde. Hur man skulle leva efter operationen. Vad behöver jag lära mig.  Vad var riskerna, vad var vinsterna?

Efter två år var jag redo, hjärnan sa att nu är det dags att söka om operation. Jag berättade att jag dagen efter skulle till VC och försöka få denna operation. Att jag bestämt mig för att göra den och ingen kunde rubba mig. Jag ska från nu börja ett nytt liv var min tanke. Detta var i augusti 2010.

Sedan kunde det ta år i kö men då skulle jag vänta. Jag hade tur att jag fick gå privat eftersom landstingen inte kunde hjälpa mig inom dessa 90 dagar de har på sig. Jag träffade den 21 oktober en läkare i Lund. De ville operera mig redan efter 21 dagar. Den 10 november 2010 påbörjade jag mitt livs resa.

Detta verktyg som jag fått kommer jag alltid vara tacksam för men jag sliter ont med kalorier, motion och hälsan varje dag för missbruket sätter knivar i hjulet men jag kommer aldrig att falla tillbaka till mitt gamla liv igen. Jag är inte opererad i hjärnan, sugen kommer alltid finnas kvar och jag kan önska att man fick en bättre eftervård. Jag läser och läser och räknar och försöker lära mig allting inom kost och motion för att få en balans i vardagen som jag mår bra av.  Den som tror man bara kan ligga på soffan och tappa vikt efter den operationen tror helt fel. Det funkar säkert till en början men om man inte lär sig om kost och ändrar om sina gamla vanor är man snabbt tillbaka och man börjar gå upp i vikt igen.

Hur mår jag idag ?

Ordet jag kommer på är helt enkelt UNDERBART. Jag har ett LIV, ett liv i rörelse och jag mår så mycket bättre. Jag njuter varje dag av min familj och jag har ett socialt liv. Vågar ta för mig och har ett självförtroende på topp. Jag inser att man kan klara vad man vill bara man bestämmer sig för det och man skaffar sig verktygen. Verktygen kan se olika ut för olika människor. Jag har också insett att tillsammans kan man göra massor och om jag kan hjälpa något till en bättre hälsa med operation eller utan genom att peppa, finnas och stötta är jag överlycklig.

Alla borde få vakna upp, känna att min kropp mår bra och att man kan andas, röra på sig och njuta av livet även om det ibland går upp och ner.

Jag startade min resa på 117,8 kg och idag den 26 juni 2013 väger jag 70,8 kg. Jag har några sista kilon ner till BMI 25 (66 kg) och det ska gå att komma ner till det genom bra kost och träning. Det viktiga för mig är inte att bli trådsmal utan jag vill för hälsans skull komma under BMI 25. Jag har även gjort en bukplastik och bröstlyft då det var massor av överskotts hud, nu börjar det läka helt och jag kan börja träna mer.

Kan jag börja leva så kan alla. Jag var totalt trasig inombords men fick en ny chans till livet och jag tog den.

Kram Helena"

 

Då:

Nu:

 Klicka på Nubilden och kom till Helenas blogg

Inspirationskällan Petra

I år vill jag presentera personer som är bra förebilder genom att de valt att aktivt arbeta med sin hälsa på olika sätt. Vill du vara med eller vet du någon bra förebild, mejla mig och berätta. margareta.martimo.johansson@gmail.com

Vi kickar igång med en kär vän åt mig som lyckats gå ner fantastiska 40 kg i vikt utan massa konstiga dieter och jocks. Vi kommer från samma by och har känt varandra sedan skolan. Petra är och har alltid varit en toppen tjej i mina ögon, nu är det er tur att få lära känna henne. Det här är Petras resa.

Under hösten 2011 mådde jag väldigt dåligt pga min övervikt.Då jag knappt orkade röra på mig, gick det bara neråt hela tiden. Inte en tanke på att övervikten orsakade det hela, utan jag skyllde allt på att jag var sjuk. Jag misstänkte givetvis en massa olika sjukdomar såsom fel på sköldkörteln mm.

När jag sedan bokade en tid hos en privatläkare för att gå till botten med allt, kom det fram att ingenting egentligen var fel på mig förutom blodtrycket som var skyhögt. Det var då jag förstod att det var vikten som var felet.
Det var ju det jag försökt att skjuta ifrån mig då jag inte orkade ta tag i mitt matberoende, vilket det verkligen var. Att jag dessutom slutade röka ca ett år innan spädde nog på matberoendet ännu mer.

Jag funderade ett tag på om jag skulle prova Viktväktarna och när jag på ett födelsedagskalas tog ett fat fullt med kakor och bullar och gick och satte mig i soffan för att fika, och tittade ner i tallriken så skämdes jag. Det var då jag bestämde mig för att ge viktväktarna en chans, den sista chansen innan en operation skulle bli aktuell.

Den 10 januari skrev jag in mig på Viktväktarna online då de inte har möten här i Övertorneå. Dessutom kändes det skönt att få göra det hela lite mer anonymt, i alla fall i början.

Jag la om hela maten och åt normala portioner. Till en början kändes det som om jag skulle dö av hunger, men det passerade och tillslut vande sig kroppen till rätt mängd mat. Jag åt vanlig mat, som mättade bra och var fiberrikt.

När vikten sen började gå ner orkade jag tillföra mer och mer träning. Vintern 2012 stod jag på min crosstrainer varje dag minst 20-30 minuter då jag inte ville visa mig bland folk eller visa att jag hade så dålig kondition.

När sedan våren kom åkte jag en massa skidor och promenerade, och till sommaren kom cyklingen in och jag lyckades cykla ca 75 km under midsommarn! Helt underbart, från att ha varit stillasittande ett halvår tidigare till att ha blivit en riktig idrottare!

I augusti nådde då vågen – 40 kg då jag upptäckte att jag var gravid :) Så just nu försöker jag äta så normalt och nyttigt som möjligt och röra på mig det jag orkar, tills jag kan fortsätta min resa åter igen efter lillen kommit till världen!

/Petra Ajanki

 

Petra har gjort ett fantastiskt jobb. Till alla er som bestämt er för att gå ner i vikt; -kan Petra göra det så kan Du. Bestäm dig, sätt upp ett mål och tappa kilona med bra mat och träning då är möjligheten stor att kilona hålla sig borta för gått.

Tack Petra, bra jobbat och vi ser framemot att få träffa Lillen.