Löpningens kraft

För mig är löpning mer än träning. Det är ett andrum, möjlighet till sinnesro, tillfället då jag kan pressa mig själv tills blodsmaken kommer i munnen och känna mig levande. Kanske inte allt under ett och samma pass men ändå.

Löpning är för mig den bästa terapiformen. Jag är så glad att jag alltid har haft löpningen att luta mig mot, främst när livet känt tufft. Det blir väldigt symboliskt för mig att löpa när jag inte är på topp. Löpning sker, främst, framåt och jag tror det är just det jag behöver fokusera på då. Om jag klarar av att sätta ena foten framför den andra under en löprunda, kort som lång, så kommer jag att ta mig igenom det som känns tufft. Att fokusera på vad som sker framåt istället för att bara spinna på det tuffa/tunga/tråkiga som sker nu, är inte det samma som att springa ifrån nutiden.

Man har nog ganska lätt att fastna i ekorrhjulet och spinna nedåt i spiralen istället för att blicka framåt.

Kanske funkar det inte för alla men det är värt att testa.

 

 
 

Kommentarer
» birgitmaria

Kloka ord! Jag springer aldrig med musik i öronen. Jag gillar att höra gruset under fötterna!

Svar: Grusets knarr och regnets slask är ljuvmusik :)
None None

2016-06-20 // 10:33:30
URL: http://birgitmaria.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback