Att springa en halvmara, viljanskamp

I helgen som var, 1 maj, sprang jag Vännäs Halvmara. Jag sprang den första gången 2012, då var mitt mål att springa en halvmara innan My fyllt ett år och det gick. 21 km i snöblandat regn. Fy fasiken vad jag frös.
Nu har det ju gått några år så jag kände att det var dags igen. Det kunde ju inte bli värre.... eller kunde det?
 
Vädret ska jag inte klaga på, lite småregn men det gillar jag. Luften är fräsch och det blir inte för varmt. Men, det stora menet.... jag var inte med i huvudet. Kroppsmässigt var jag i bra form, jag är ju ingen snabblöpare så någon vinst springer jag inte för utan jag gör mina lopp för att ha mål att träna mot.
 
En av mina styrkor är vanligtvis att jag kan koppla bort saker som hänt runt mig medan jag springer, om jag vill. Skaka av dem, löpa och sedan plocka upp tråden igen när jag har ny energi. Men i lördags gick det inte.
Jag stod och värmde upp och kände att nä fy, jag har ingen lust till det här. Sneglade lite på de som stod i starten för en av de kortare rundorna och funderade om jag skulle joina dem men nä det gick inte. Min finska tjurighet, sisun, vaknade till liv. Mittt huvud satte igång att mala "Har du anmält dig får du springa...."
 
Mycket riktigt, jag radade upp mig i starten med alla andra, sprang iväg och tänkte att det här grejar jag. Positivt tänkande är vägen till mållinjen. Många tankar hann det bli kan jag lova, inte alla positiva men jag är så förbaskat tjurig. Möjligheten fanns att vända och ta 10km rundan men jag fungerar inte så.
 
Det är en konstig känsla när man inte är med i huvudet, jag ville verkligen inte springa men när kilometrarna slår över och blir tvåsiffriga blir det ändå på något sätt roligt. Jag bestämde mig för att oavsett hur lång tid det tog, hur många gå-pauser jag var tvungen att lägga in så skulle jag springa över och tjoa varje gång jag passerade en km-skylt. På något konstigt sätt gick det och den fantastiska känslan av att passera 19 km och tänka att snart är detta över och att jag kan fokusera på det jag verkligen behöver.
 
21 km senare, med medaljen i handen, en usel måltid men med ett leende på läpparna och tanken i huvudet "Jag klarade det!"
Fasiken vilken skönkänsla att genomföra loppet trots att det kändes som att jag sprang 6 mil istället för 21 km.
 
Usel måltid men en superseger mentalt!
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback