Feeling good

Jag är ingen tidslöpare. Klockan har jag på mig för att veta hur länge jag varit ute och för att jag ska veta när det är dags att styra skorna hemåt. Jag gillar att springa på känsla och bestämmer ofta vilken typ av löparrunda det blir medan jag knyter skorna.
 
Men igår gjorde jag tvärtom. Jag knöt skorna och bestämde mig för en lugn runda för att rensa huvudet. Uppvärmningen gick skitbra, allt bara flöt på. Nu eller aldrig; snabbt byte av taktik och en ny plan togs an; sätter jag milen under timmen?
 
Med den nya planen i huvudet var det bara att flippa fram några nya låtar med högre tempo och sätta fart.
Första 5 km gick av bara farten, men då dök långa-mjölksyra-spruta-ut-från-öronen-backen upp. Halvvägs upp i backen insåg jag att det var bättre att gå, mjölksyran gjorde benen stumma. Bättre att gå i rask takt än att trötta ut sig mer genom att försätta löpa tänkte jag.
Väl uppe på toppen bredde sig leendet ut över mitt ansikte, för ni vet vad en brant backe innebär? Yes underbar utförslöpning. Känslan när man bara får rulla nerför, mjölksyran försvinner, benen blir lätta igen, den känslan är obeskrivlig.
 
Sista delen bestod av lite intervaller och tävling mot tåget. Självklart vann inte jag det racet men lite extra fart under skorna fick jag.
Sista biten var på ren tjurighet. Jag måste erkänna att jag blev ganska stressad av att snegla på klockan och jaga tiden, detta gjorde ju löpningen något tyngre och mjölksyran kröp fram snabbare. Men allt detta; stumma ben, mjölksyra och blodsmak är lätt värt när klockan visar 10 km på 57 minuter. Ett glädjetjut och några små stela hopp blev det.
 
Vad är då nästa steg? Sub 50? Nä, nu lever jag på detta ett tag sedan är jag löper jag mina njutningspass igen. Men med stor säkerhet kan jag garantera att något liknande kommer att flyga i mig fler gånger så nästa gång du hör ett glädjetjut kan det vara för att jag åter sprang milen på 57 minuter eller tänk om....om jag gör det på 56.
 
 
Löparglädje; friheten att kunna löpa när som helst, var som helst och hur som helst och ibland sätta ett asbra pass som man kan leva på ett tag.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback